Utkast: Sep. 26, 2012
Kategori: Allmänt
Jag har så länge som jag minnas lidit av ätstörningar.
Nu för tiden är jag inte längre lika smal som jag brukade vara men det betyder inte att jag kommit från mina ätstörningar.
Det går aldrig en dag utan att jag tittar mig i spegeln och hatar allt jag ser.
Ibland när jag äter bara en liten måltid kan jag känna mig väldigt mätt och ångestfylld eftersom det känns som jag gått upp flera kilo.
Känslan är svår att förklara för någon som aldrig upplevt den men det är som att man känner fettet överallt på sin kropp, det är som att höfterna blir bredare på en kort stund.
När jag var yngre och när jag faktiskt var extremt smal kommer jag ihåg att jag ibland kunde strunta i att äta både frukost och lunch, jag kommer ihåg att om jag fick frågan ställd till mig angående min frukost sa jag alltid att jag antingen inte var hungrig eller så hade jag ätit.
Samma sak med lunchen.
Men även idag kan jag ha vissa dagar där jag till exempel bara äter ett äpple men det brukar för det mesta vara när jag inte gör så mycket alternativt bara går hemma en hel dag.
Jag kommer ihåg en gång när jag stod hemma framför spegeln i bikini,när jag såg mig själv blev jag så arg att jag började gråta.
Orsaken var att jag såg en väldigt tjock människa som tittade tillbaka på mig.
Jag vände på mig och granskade min mage och tänkte ut hur jag skulle göra för att minska några cm här och där.
Jag vägde väl runt 43 kilo, det var dock några år sedan.
För mig tog det flera år att inse vad jag har och har haft för problem i stort sett under hela mitt liv, det var för bara ett litet tag sedan som jag insåg att jag faktiskt hade anorexia.
Det känns så konstigt att tänka sig eftersom jag inte är smal längre.
Min pappa berättade för mig här om dagen att jag brukade slänga mat i papperskorgen för att inte få honom att tro att jag inte ätit,dock trodde jag inte att någon skulle märka det.
Vem som helst skulle kunna säga till mig att jag är normalbyggd eller whatever men jag kommer inte kunna ta emot det.
Det är som att lära en gammal hund sitta ungefär, det är extremt svårt.
Så vad jag än får för kommentarer om hur jag ser ut kommer jag inte ändra min åsikt, det är ingenting personligt utan helt och hållet jag.
Nu för tiden är jag inte längre lika smal som jag brukade vara men det betyder inte att jag kommit från mina ätstörningar.
Det går aldrig en dag utan att jag tittar mig i spegeln och hatar allt jag ser.
Ibland när jag äter bara en liten måltid kan jag känna mig väldigt mätt och ångestfylld eftersom det känns som jag gått upp flera kilo.
Känslan är svår att förklara för någon som aldrig upplevt den men det är som att man känner fettet överallt på sin kropp, det är som att höfterna blir bredare på en kort stund.
När jag var yngre och när jag faktiskt var extremt smal kommer jag ihåg att jag ibland kunde strunta i att äta både frukost och lunch, jag kommer ihåg att om jag fick frågan ställd till mig angående min frukost sa jag alltid att jag antingen inte var hungrig eller så hade jag ätit.
Samma sak med lunchen.
Men även idag kan jag ha vissa dagar där jag till exempel bara äter ett äpple men det brukar för det mesta vara när jag inte gör så mycket alternativt bara går hemma en hel dag.
Jag kommer ihåg en gång när jag stod hemma framför spegeln i bikini,när jag såg mig själv blev jag så arg att jag började gråta.
Orsaken var att jag såg en väldigt tjock människa som tittade tillbaka på mig.
Jag vände på mig och granskade min mage och tänkte ut hur jag skulle göra för att minska några cm här och där.
Jag vägde väl runt 43 kilo, det var dock några år sedan.
För mig tog det flera år att inse vad jag har och har haft för problem i stort sett under hela mitt liv, det var för bara ett litet tag sedan som jag insåg att jag faktiskt hade anorexia.
Det känns så konstigt att tänka sig eftersom jag inte är smal längre.
Min pappa berättade för mig här om dagen att jag brukade slänga mat i papperskorgen för att inte få honom att tro att jag inte ätit,dock trodde jag inte att någon skulle märka det.
Vem som helst skulle kunna säga till mig att jag är normalbyggd eller whatever men jag kommer inte kunna ta emot det.
Det är som att lära en gammal hund sitta ungefär, det är extremt svårt.
Så vad jag än får för kommentarer om hur jag ser ut kommer jag inte ändra min åsikt, det är ingenting personligt utan helt och hållet jag.